Det danska bölgelinie-märket har ju en respektabel ålder som jag skrev i det förra inlägget. Det står sig ändå slätt mot ett annat nordiskt land. Norges typ posthorn kom första gången 1871 och ges fortfarande ut 137 år senare. Jag undrar om detta inte kan vara ett världsrekord i sitt slag.
Läs även andra bloggares åsikter om frimärken, Norge, posthorn
Det danska postverket har till skillnad från det svenska ett frimärke, som är en riktig trotjänare. Det är dagligseriemärket för de lägsta valörerna, den s k bölgelinietype. Den har valörsiffran i en oval, omgiven av tre våglinjer som representerar Stora och Lilla Bält samt Öresund. Det utgavs första gången i oktober 1905 och är fortfarande i bruk.
Märket har bara genomgått obetydliga förändringar. Fram till 1930 fanns det också en grupp av fem hjärtan på vardera sidan om valören. De försvann därefter, samtidigt som bakgrunden blev rutad i o m att man gick över från boktryck till stålstick. När märket fyllde 100 år 2005 återkom emellertid dessa hjärtan.
Heder åt en sådan pigg åldring!
Läs även andra bloggares åsikter om dagligmärken, frimärken, våglinje
Jag hade tänkt att skriva några tankar om svenska frimärken och illustrera med bilder på frimärken hämtade från Postmuseets frimärksdatabas. Men där stötte jag på följande:
“ Information om upphovsrätt
Frimärken är skyddade enligt upphovsrättslagen och får inte avbildas
utan tillstånd.”
Det var något nytt för mig. Och den kategoriska skrivningen gör inget undantag för frimärken äldre än 70 år heller. Och laglydig som jag är förföll hela idén.
Ja, ja. Upphovsrättslagen är ganska sträng men bortglömd av många bloggare och debattörer på Internet.
På frimärksdatabasen kan man se alla utgivna svenska frimärken t o m 2005 och få en massa data om varje märke. En intressant sajt som jag råkade på av en slump.
Läs även andra bloggares åsikter om frimärken, Postmuseum, Upphovsrättslagen
Den lilla Siletten byttes efter något år ut mot en Braun, som hade den fördelen att objektivet var utbytbart. Men kraven växte, och rätt snart byttes den ut mot en systemkamera. Det blev den enögda spegelreflexkameran Minolta SR1. Den medgav ju nästan obegränsade möjligheter: från vidvinkel- till teleobjektiv och macrofotografering var det jag mest använde mig av. De objektiv jag skaffade den gången liksom de olika macrohjälpmedlen hänger fortfarande med liksom kameran.
Endast en funktion saknade jag. Det var en inbyggd exponeringsmätare. Därför kompletterades SR1-an med en SRT101, som direkt blev min standardkamera. Så här skriver Camerapedia om den:
The Minolta SR-T 101 is a 35mm SLR camera made by Minolta from 1966 through 1981. Users often refer to it as “the tank”. It’s a heavy, robust and reliable camera, capable of producing great results even 40 years after its introduction. It has a number of features that could be considered advanced in its day.
Jag kan bara instämma. Den finns fortfarande i min ägo (precis som sr1-an) och funkar lika säkert i dag som den dagen jag köpte den. Så här ser den ut (bild från Camerapedia):
Läs även andra bloggares åsikter om enögd spegelreflex, kameror, Minolta, SR1, SRT101
Jag har favoriserat i huvudsak två kamerafabrikat. Det var Agfa och Minolta. Nu har båda dessa försvunnit som kameratillverkare, fallna för digitalkamerautvecklingen. Synd på så kompetenta fotoföretag.
Min första kamera, ryssen, har jag berättat om tidigare. Sen gick jag över till Agfa och småbildsformatet. Det blev den då helt nya Silette (bild nedan) som jag föll för. Det nya med den var att den saknade bälg, utan objektivet satt fast i kamerahuset. Det gjorde den smidig och elegant. Snabbframmatningen av filmen samtidigt som slutaren spändes var också en nyhet för mig. Fotograferingen blev med ens mycket lättare.
Silette (bild från tyska Wikipedia) Dock saknade jag ibland formatet 6×6. Detta större format är ju onekligen lättare att arbeta med i mörkrummet vid förstoringsarbeten. Så det fick bli en Agfa till som andra-kamera. Andra och andra: det blev Agfas toppmodell av Isolette: Super-Isolette (bild nedan). Det var i och för sig en vanlig bälgkamera men med många finesser. Kopplad avståndsmätare var en och den viktigaste för mig. Den här kameran kom att hänga med mig i många år.
Super-Isolette (bild från tyska Wikipedia)
Läs även andra bloggares åsikter om 24×36, 6×6, Agfa, Isolette, kameror, Silette
Man kan undra varför frimärken ges ut. Naturligtvis är grundorsaken att de skall användas till frankering av brev och andra postsaker. Men det måste finnas andra skäl också. Se bara på lite statistik. Mellan 1855 och 1950 utgav Sverige totalt 350 olika ordinarie frimärken, dvs ca 4 per år. Sedan har utgivningstakten accelererat. Från 1951 till 2005 utgavs det 2109 märken, dvs 38 per år; färre i början och fler efterhand. Årsskörden 2004 blev hela 63 märken. Samtidigt har antalet frimärkta försändelser minskat, då t ex maskinstämplar har tagit en stor andel. Och e-post använder ju knappast frimärken.
En inte helt vild gissning är att man vänder sig till samlare med märkena som reklam för landet. Det styrks av motiven. Kungaporträtten har ersatts av natur, industri, berömda svenskar osv. Ytterligare indicium är den höga frekvensen av block, som ju inte alls kan användas som frankering. Samlarna är f ö oftast inte förtjusta i den höga utgivningstakten med ty åtföljande kostnader.
Även tryckmetoderna har förändrats. Sverige håller gudskelov i mycket fast vid stålgravyr, men kombinerar den med offset. Frimärkena blir därmed färggrannare. Ofta blir resultatet små konstverk, men ibland slår det över i det blaskiga. Jag föredrar allt den gamla policyn: frimärken skall fylla sin postala funktion.
Läs även andra bloggares åsikter om frimärken, gravyr, minnesblock, reklam
När jag i slutet av 40-talet började fundera på att fotografera var kameror något sällsynt och dyrt. Jag var jätteglad när jag hittade en rysk kamera – Katkatelesch tror jag att jag tydde de ryska bokstäverna på fronten till -till överkomligt pris för en skolgrabb. Den kallades för tvåögd spegelrelextyp. Dvs sökaren var inte kopplad till avståndsinställningen, utan den fick man göra med ledning av markeringen på objektivet. Slutaren gick ner till 1/200. Men trots sin enkelhet fungerade den bra och gav mig många trevliga stunder på mina första resor runt om i Europa. Den ryska skriften väckte uppmärksamhet och på flera ställen blev jag stoppad av nyfikna personer som undrade vad det var för en kamera.
Vi grabbar fantiserade om en kamera som ställde in tid och bländare av sig själv och kanske t o m avståndet. Dit har vi ju sedan länge kommit. Numera är ju också filmrullen avskaffad och med den framkallning, kopiering och förstoring. Bara att koppla kameran till datorn eller direkt till skrivaren och printa ut. Enkelt och smärtfritt, men en stor del av skaparglädjen har också försvunnit.
Läs även andra bloggares åsikter om automatik, elektronik, fotografering, kamera
Lyckades byta bild på min header. Riktigt snygg om jag får säga det själv.
Testar testar testar
 | Allan Brallan på Frimärken och upphovsrätt |
 | Tomas Olsson på Lite nostalgi kring kamer… |
 | amalter på En riktig trotjänare |
 | tyckande på En riktig trotjänare |
| tyckande på Frimärken och upphovsrätt |
